scroll down
Arrow
MENU
19:35 | September 11, 2017

Låt oss prata om utmattningsdepression

Artiklar

Detta jag ska skriva om idag tog mig lång tid att posta, för jag har skämts, jag har liksom tryckt bort det här och förnekat för mig själv och andra.. Men varför vara tyst? Varför inte prata när man kan påverka?
Så nu tänkte jag prata, för det är så jävla dumt att inte prata om det..

Jag har som så många varit nära att hamna i en utmattningsdepression, det är nog väldigt lätt att hamna där, det tog många år för mig att acceptera att det var dit jag var påväg. Men jag tog tag i det INNAN det sket sig. Jag lyssnade på Michaela Forni när hon var med i Podden Psyket och fick nån form av uppenbarelse där..att “-SHIT, det där skulle kunna vara jag om jag fortsätter”

Med alldeles för många år av jobb som varit alldeles för roligt, för många år av dagar där jag inte velat missa en sekund av vad som händer runtomkring mig, för mycket inomliggande stress som jag knappt märkt av för att jag jämt var i farten..

Jag märkte ingenting, förrän jag började glömma saker, jag glömde svara på mina vänners sms, mail, glömde ringa folk och glömde av viktiga saker. Jag blev den där jobbiga vännen som man aldrig fick svar av..
Jag var lättirriterad och extremt trött hela tiden, fick lätt hjärtklappning osv.. Men jag körde på ändå.
För jag var gjord av stål, jag var starkast i världen.. eller? var jag det? Nä..
Ingen människa är gjord av stål, även fast en har världens roligaste jobb. Det ÄR inte creddigt att sitta där och koffeinskaka för att man måste imponera på chefen genom att jobba över.. Det biter en så jävla hårt i arslet efteråt!
Under en väldigt lång tid fick jag typ ångest av att svara nej till inbjudningar och fester, av rädslan för att de inte skulle bjuda mig igen, jag ville inte att mina vänner skulle tycka att jag var tråkig för att jag inte hängde med på allt.. Jag ville vara med på ALLT, och samtidigt jobba 12 timmar om dagen..minst. Låter det ens vettigt? kollar jag tillbaka så är det bara idiotiskt!
Det funkade i många år.. tills energin sakta men säkert tog slut, och jag längre inte kände igen mig själv.
Jag som alltid velat hänga med vänner och göra roliga saker ville helst bara sitta hemma.
Så jag tog tag i mig själv, jag insåg detta inte kunde fortsätta.

Jag började tackade nej till allt, UTAN att få dåligt samvete, för min egen skull. Jag sov, massor, för min egen skull. Jag prioriterade bort massor av saker. för MIN egen skull. Jag sa som det var till folk: Att jag kände mig stressad och att jag var tvungen att vila. Och folk förstod, jag fick aldrig de följdfrågor som jag trodde skulle komma.. Utan det som kom tillbaka var – “Ta hand om dig” och “Krya på dig”. Det var inte mer än så. Så lätt var det! För att inte bli missförstådd så är det SÅ viktigt att prata.

Jag insåg att det fan inte är värt att stressa runt bara för att “hänga med” överallt..

Folk runtomkring mig upplever mig idag mycket gladare och med mer energi igen, och det är nog lite så jag känner också. Jag är jävligt pepp på saker igen. 🙂
MEN, jag tar det lugnare nu. Och prioriterar saker på ett helt annat sätt. Även om jag har lätt för att halka dit igen ibland.
Jag behöver fortfarande mycket mer sömn än vad jag gjorde för ett par år sedan, men vet ni, det gör mig faktiskt ingenting, jag känner liksom inte att jag missar något nu. Och den känslan är MAGISK

Så är ni som jag: Kontrollfreaks som helst vill vara på alla platser samtidigt och inte vill missa en sekund. Tänk efter.
Umattningsdepression är SÅÅÅ vanligt idag, så ta det på allvar, både om det gäller dig eller en närstående. Vi har tillräckligt mycket mycket press från samhället. Så ha koll på symptom, och ta tag i det innan du dundrar rakt in i den där berömda väggen.
Och framförallt: våga prata om det! Folk kommer förstå och är de vettiga i huvet så kommer de även att underlätta för dig! Att leka stark när du är svag är inte så najs faktiskt, det är mycket najsare att må bra på riktigt!

Jag skäms iallafall inte längre!

Puss o kram

/It took me a long time to post this, because I’ve been ashamed, and denied everything .. But why be quiet? Why not talk when you can influence others? why not just break the taboo?
So, let’s talk about having a burnout

Me, as so many others, almost ended up having a burnout, it’s probably very easy to end there, it took many years for me to accept that it was where I was going. But I realized before it happened, and did something about it.

With too many years of work that’s been way to fun, too many years of days I did not want to miss a second of what’s happening around me, too much inner stress that I barely noticed because I was on the run.. always

I did not notice anything until I started to forget things, I forgot to reply to my friends texts, the mail, I forgot about important things. I became that friend that you never got a reply from ..
I was easily irritated and extremely tired all the time, easily got palpitations, etc .. But I still carried on.
Because I was made of steel, I was strongest woman in the world .. or? was I? Nah ..
No human is made of steel, even though one has the world’s funniest job. It’s not cool to sit there and be all tired an shaky because you have to impress the boss by working late.
It will bite you in the ass afterwards!
For a very long time, I got anxiety if I said no to invitations and parties, the fear of beeing a boring friend because I didn’t have energy . . I wanted to be everywhere, and at the same time work 12 hours a day. At least. Does it even make sense? NO, it’s crazy

It worked for many years .. until the energy slowly but surely ended up close to zero, and I no longer recognized myself.
I was always the one wanted to hang out with friends and do fun things, but now I just wanted to be home
I realized this could not continue.

I started to say no to everything, without having a bad conscience, I did it for ME. I slept, lots, I did it for ME..
Instead I told people that I felt stressed and that I had to rest. And people understood, I never got any weird questions about it.. Instead they understood! It was so easy!  In order not to be misunderstood, You have to talk about things, humans are not mind readers.

Today I have more energy, and I’m much happier! I can really feel a difference!
BUT, I know I have to take it more easy now, and prioritize things in a completely different way. 
I still need a lot more sleep than I did a couple of years ago, but you know, it does not matter to me, It doesn’t feel like I’m missing out things now. And that feeling is MAGIC

So if you are like me: A control freak want to be in all places at the same time and don’t want to miss a second. Think about it.
Burnouts is soooo common today, so take it seriously, whether it concerns you or someone close to you. We have enough pressure from society today. Check the symptoms, and do something about it before you run into that famous wall..
And above all: Dare talk about it! People will understand and if they care about you they will also make it easier for you! Playing strong when you are weak is not cool. 

At least, I am not ashamed anymore!

Kisses and hugs

20 Responses to “Låt oss prata om utmattningsdepression”

  1. Julia on

    Så himla sant och så bra av dig att dela med dig! Jag var/är själv nästan det senaste året. Denna vecka har jag känt mig “rofylld” och det är så himla skönt att kunna göra det.

    Reply
  2. Sofia on

    Älskar när du skriver öppet om sånt här! 💕 Var själv där när jag gick på gymnasiet och blev sjukskriven i 4 månader, efter det så vet jag vikten i att vara ledig när man är ledig och känna efter i vardagen, lyssna på sig själv är att älska sig själv 💕

    Reply
  3. Charlotte on

    Fint att du skriver om detta, vi är så många som varit där. Jag är delvis en annan person nu efteråt, mindre social och behöver mer vila. Men jag har lärt om och trivs oftast med den jag är nu. Har större förståelse för andras ohälsa och tror att jag är mer empatisk idag.

    Reply
  4. Natalie on

    Droppa tabun!! Fantastiskt skrivet Linda! ❤️ Jag kände såhär och det var en månad in i min promotion på jobbet. Gick från att jobba 70-75 h i månaden till 180-190h. Större ansvar, en mycket viktigare roll …… pressen av att prestera och sköta jobbet snyggt. Mådde så dåligt i flera veckor. Tyvärr fick jag inte heller den upplärning jag blivit lovad vilket ökade stressen. Jag kände hur jag blev mer nedstämd, grinig, ledsen och tyngd. Tillslut tog jag semester och sket i ALLT vad jobbet var. Drog till fjällen, mös med vänner och släkt och blev så mycket lättare när jag vågade säga “jag mår så jävla dåligt!!”.

    Har kvar samma jobb idag också, men har lärt mig att hantera arbetet på ett bättre sätt och att våga be mer om hjälp! Har också lärt mig delegera ut arbete istället för att göra det själv.

    Grymt att du lyfter skynket och vågar snacka om det! ❤️

    Reply
  5. Pam on

    Det är bra att du skriver det Linda! Det är som de säger; ingen kommer tacka dig när du är utbränd. Något jag tänkt på är att du uppdaterar ofta, alltså gör du inte två-tre inlägg om dagen? Jag vet inte hur andra läsare tycker, eller om du kanske behöver göra så många inlägg eftersom det är din inkomst och ditt levebröd, men jag tycker kvaliteten på bloggen fortfarande är sjukt hög även om du skulle göra ett inlägg om dagen, eller åtminstone färre än just nu. Om det går för dig att dra ner på mängden inlägg så kanske du kan överväga att göra det? Eller bara ett om dagen på helger? Brukar läsare skriva gnälligt om du har perioder när du inte levererar mängder? Du är ju inte mer än människa.

    Ta hand om dig <3

    Reply
    • lindahallberg on

      Hej Pam! Bloggen är mitt leverbröd till största del och märker direkt på dagen att statistiken sjunker om jag inte uppdaterar. Så det jag fokuserar på nu är bloggen och LH cosmetics, för det är de jag tycker är sjukt roligt 🙂 Jag älskar bloggformatet då jag älskar att skriva, och att fixa med bilder och vara kreativ 🙂 så det är en sak jag faktiskt inte vill prioritera bort, och LH är ju framtiden, så det är där jag lägger mitt krut idag.
      kram

      Reply
  6. Karin on

    Så bra skrivet och så himla viktigt att skriva om.
    Pressen idag är enorm från alla möjliga håll så det är viktigare än någonsin att ta hand om sig och att lyssna på kroppen.
    Känner igen samtliga av symtomen du beskriver men är tillbaka på banan idag även jag, har dock vänner det inte gått lika bra för och som idag är långtidssjukskrivna tyvärr.

    Ta hand om dig och gör det som ger dig energi <3

    Reply
  7. Bella on

    💕 hoppas verkligen att samhället kan vända snart! Man ska vara så duktig hela tiden och göra så mycket och så matas man med information och värderingar konstant tills hjärnan inte orkar mer…
    Våra hjärnor har inte hunnit med utvecklingen i samma takt vilket gör att vi har så mycket problem idag

    Reply
  8. M on

    Tack!
    Precis detta behövde jag läsa idag, är sjukskriven i detta nu för just utmattning och kämpar dagligen med att inte skuldbelägga mig själv för att jag inte orkar göra allt jag vill och allt jag “borde”. Det värsta är när tankarna kommer kring hur alla andra orkar och om det är fel på mig som inte gör det. Därför är inlägg av denna typ SÅ uppskattade och SÅ värdefulla. ❤

    Reply
    • lindahallberg on

      Hej M! åh, krya på dig <3 och skyll aldrig på dig själv för att du inte orkar eller borde göra saker! Man kommer till insikt tillslut och undrar varför i H*lvete man inte tänkte på det tidigare. Kram <3

      Reply
  9. Moa on

    För snart 3 år sedan var jag som 18-åring på väg in i väggen. Jag hade knappt aldrig hört någon prata om psykisk ohälsa. Jag visste inte vad ångest var och när min läkare förklarade så fick jag en förståelse för det där jobbiga obehaget jag kände i princip konstant varje dag. Jag var som du, en ja-sägare utan spärrar.
    Det jag egentligen ville säga va att jag skämdes i början, jag skulle inte berätta för någon. Men märkte att jag inte kunde hålla det inom mig. För som du skriver, vi måste våga prata om det jobbiga för att samhället ska bli mer förstående och informerat. Så tack, för att du tog steget att våga publicera detta inlägg! För du som har så stora kanaler att nå folk på har makten att påverka.
    Du visar igen att du är inspirerande både som kreatör inom ditt yrke men även som bara Linda.
    Tack! Kramar i mängder.

    Reply
  10. Ida on

    Underbara Linda!
    Åh, vad jag blir stolt och glad när jag läser att du tagit tag i det som kunde slitit ut och tömt dig. Själv föll jag sönder och kraschade ordentligt.
    Men jag fick lära mig att tacka nej och prioritera mig själv till 100% varenda dag. Sova, egentid och oplanerad kalender blev min väg tillbaka. Idag mår jag bra och är så stolt över hur långt jag kommit.
    Jag ser också hur andra kommenterat att det är viktigt att förebilder som du lyfter ämnet och berättar.
    Jag har följt dig i så många år och ser upp till dig på många plan. Nu fick jag ett till. Tack.

    All lycka med allt du tar dig för i livet och heja oss som säger stopp när det gäller.
    ❤️
    Kram Ida
    PS. Din palett är min nr 1 i sminkväg!

    Reply
  11. S on

    Tycker det är lite problematiskt att folk pratar om utmattningsdepression/utmattningssyndrom (man behöver inte ha en depression för att man är utbränd) relaterat till att prestera högt. Det är typ status att säga att man varit utbränd/varit på väg att bli utbränd verkar det som. Folk säger “åh, krya på dig” “jag förstår dig” “snart mår du bättre” etc.
    Det här har jag verkligen inte mött under mitt liv med psykisk ohälsa som inte beror på att jag jobbat/pluggat väldigt mycket. Folk har ifrågasatt mig på alla möjliga vis “men oj, behöver du verkligen äta massa mediciner” “alltså du kanske skulle må bättre om du var lite mer social/jobbade mer/provade yoga” och påstått att det är mitt fel att jag mår dåligt, för att jag inte tänker positivt nog eller vad som helst. Dessutom blir jag aldrig frisk. Det finns inget att återhämta sig från.
    Jag tycker det är skitbra att fler öppnar upp sig om psykisk ohälsa, men all sådan är inte relaterad till stress. Jag menar verkligen inget illa och jag är ledsen att folk hamnar där pga för höga krav, samt att det lämnar spår i hjärnan som inte heller går att fixa. Jag är glad att många kan må bättre ifrån det.
    Det är bara inte kul att bli stämplad som negativ dramaqueen för att man har en kronisk psykisk ohälsa. Jag KAN INTE jobba så mycket som jag vill. Kan ofta inte ens gå utanför min dörr eller komma ur min säng. Det blir inte bättre heller. Jag kan hålla mig vid liv med hjälp av läkemedel och ibland är det ljusare, men jag kommer inte bli frisk. Det finns ingenting romantiskt med att vara sjuk heller. Jag sitter inte och kedjeröker och skriver poesi. Jag vrider mig i äckliga plågor 9 av 10 dagar. Träffar människor som bestämmer över mitt liv och min ekonomi. Sitter på en psykakut med folk som skriker rätt ut för att dom tror att dom är förföljda. Delar rum med en kvinna som försökt hänga sig. Sitter och tittar på tv med en tonårstjej som har fått armarna gipsade för att hon inte ska skära upp dom.
    Vi blir bortglömda. Tagna för psykopater och idioter. Vi ses inte som likvärdiga människor. För att vi har nåt fel i hjärnan. Vi dör pga det.
    Man ska inte jämföra helveten, men det är inte kul att aldrig hitta därifrån. Det är heller inte utbrändas fel att de blir utbrända. Samma samhälle pissar på oss alla.

    Reply

Leave a Reply

  • (will not be published)