scroll down
Arrow
MENU
14:30 | September 29, 2017

Hittar man någonsin sig själv till 100%

Do you ever find yourself?

Artiklar

Jag har tänkt på en sak.. och det är på det där med att hitta sig själv, gör man någonsin det?
På senare tid har jag känt att, ja, jag har nog hittat mig själv nu, för att nästa sekund känna: Har jag verkligen det?

Under högstadie- och gymnasietiden hade jag ingen aning om vem jag var.. Jag visste att jag gillade att träna, och det gjorde jag mycket.
Jag gick på fotboll, gymnastik, simning, karate, luftgevärsskytte.. you name it.. jag testade det mesta, och så gillade jag att sjunga, skriva och rita.

Men jag var liksom inte bäst på någonting, vilket gjorde att jag aldrig gick 100% in i någonting, jag gjorde allting istället. Jag hade ingen stil.
Jag ville egentligen bara  vara emo, men jag vågade inte, i rädslan av att bli av med  mina vänner eftersom jag sett att andra “emos” blev tittade på och var ofta ganska ensamma och lite utanför.. Jag var aldrig utanför, men jag var heller aldrig den populära tjejen.
Jag pratade aldrig om mina känslor, det tyckte jag var jobbigt.. Jag hade allt i huvudet istället.
Även om jag hade en fantastisk uppväxt i ett tryggt hem där jag blev uppfostrad att klara mig själv och att alltid stå på mig så var jag nog egentligen ganska vilse i mitt huvud tror jag, och SÅ mån om att passa in.

Och bara tanken på det, att ANDRA skulle få bestämma över hur jag skulle vara för att “passa in”..
Och visst, det är likadant nu, men nu skiter jag i det, vill folk inte umgås med mig pga en viss still eller intressen, då får det vara deras förlust.
Jag är så GLAD över att inte vara en osäker 16-åring längre, så GLAD över att ha kommit över mycket av mina osäkerheter, och att jag är såpass trygg i mig själv att jag kan stå på mig, och vara stolt över att inte vara på ett visst sätt, bara för att andra vill det.
Jag är genuint rädd över hur sociala medier tar över barn och ungas liv och att man måste vara perfekt hela tiden, i tron om att alla andra är det, att en måste ha de där märkeskläderna för att inte bli mobbad. Jag skulle aldrig velat vara ung idag, för jag hade garanterat fallit för allt det där, och mått skitdåligt!
Samtidigt som att jag tycker det är bra att man faktiskt kan hitta sin egna klick genom sociala medier, de som gillar samma saker som en själv gillar och som inte dömer. Det är fantastiskt!

Jag kände mig aldrig dömd när jag var yngre, men jag kände mig nästan inlåst i någonting jag inte ville vara, bara på grund av samhället. Jag minns så väl på nåt av mina skolfoton, så tog jag på mig ett par vita utsvängda jeans och en vitrosa randig pikétröja, och skämdes lite över att det var JC:s egna märke, och inte Lacoste, som alla andra hade.
Samtidigt som jag HATADE kläderna jag hade på mig.
Jag gillade maskerader, för då kunde jag klä ut mig till punkare, eller vampyr, ha svart smink, fejkpiercings och band-tisha. DÅ kände jag mig snygg!
Önskar SÅ att jag hade haft styrkan back then att sluta lyssna på alla andra, och istället lyssna på mig själv.

När jag började gå på events via bloggen så var jag också extremt osäker, för det var en helt ny värld för mig.
Jag frågade alla vad man skulle ha på sig, lät andra bestämma, kunde inte ta de besluten själv, i rädslan av att bli utstött.

Kollar jag på mig själv nu så är jag mycket längre i min egen utveckling och känner mig säker i mig själv. Jag pratar ofta om mina känslor, även om jag tycker det är lite småjobbigt ibland, jag har erkänt för mig själv att jag är en känslig människa, vilket har varit väldigt svårt för mig att erkänna.
Säger någon till mig att jag inte passar i något eller att jag borde göra på ett annat sätt, då är det deras tycke och smak.
JAG VET vad jag gillar, jag VET vad jag passar i och vad jag känner mig bekväm i, och jag vet vad jag är bra på. Jag har fantastiska vänner som tycker om mig för den jag är, och har dessutom hittat någonting jag har gått in i till 110% Jag vet faktiskt inte om jag VILL hitta mig själv till 100%

Så vad jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag är:  Linda, snälla, strunta i vad alla andra tycker! Du kommer att hitta vänner som är som dig, som inte dömer. Skit i de andra, de är inte värda dig. Det kommer bli bättre framöver, du kommer sluta känna dig förvirrad och du kommer känna dig säker och trygg i dig själv. Du kanske aldrig kommer kunna hitta dig själv till 100%, men se det som en kul grej och ett tillfälle att experimentera. Du kommer  faktiskt att gilla det! och VÅGA prata om dina känslor!

vad skulle DU säga till ditt tonårsjag?
Och till dig som är tonåring, hur känner du att klimatet i skolan och i kompisgänget är?

 

ENGLISH:I’ve been thinking .. and it’s about finding yourself, do you ever do that?
Lately, I would say I’ve found myself, but for the next second think: Have I really?

During high school I had no idea who I was .. I knew I liked to exercise, which I did a lot.
I went to soccer, gymnastics, swimming, karate, you name it .. I tried it all, and I liked singing and drawing.

But I was never THAT good at anything, which meant I never went 100% into just one thing, I did everything instead. And I had no style.
I really just wanted to be emo, but I did not dare, in fear of loosing my friends
I saw that other “emos” were looked at and were often quite lonely and a bit outside ..
I was never lonely, but I was not the popular girl either.
I never talked to anyone about how I felt.. I never talked about my feelings, I kept all to myself.

Even though I grew up safe, and my parents always told me to be able to do things myself. I was probably really lost in my head, I really wanted to fit in!

And just the thought of it, that OTHER people should decide how to “fit in” ..
And certainly, it’s the same now, but nowI don’t give a shit anymore. If people do not want to hang out with me because of a certain style or interests, it’s  their loss.
I’m so happy I’m not the insecure 16 year old me anymore, I’m so happy that I have overcome many of my insecurities and that I am confident in myself that I can be proud to be the person I want to be.
I am genuinely afraid of how social media takes over young peoples lives, and that you must be “perfect” all the time, believing that everyone else is. That one must wear super expensive brands not to be bullied.
I’m happy I’m not young today, because I’m pretty sure I had fallen for all that.

BUT, I think it’s good that you can actually find your own click through social media, those who like the same things that you like and those who does not judge. It is fantastic!

I never felt judged when I was younger, but I almost felt locked in something I didn’t want to be, just because of society. I remember in a specific school photo, so I wore a pair of white jeans and an white-pink striped shirt, and was a bit ashamed that it was from a budget brand, and not from Lacoste, as everyone else had.
At the same time I HATED the clothes I had on me.

I liked dress up parties, because then I could dress into a punk rocker, or a vampire, have black makeup, fake piercings and band t-shirts . I felt more like myself, and I felt pretty
I wish that I had the strength back then to stop listening to everyone else, and instead listen to myself.

When I started going on events via the blog, I was also extremely insecure, because it was a whole new world for me.
I asked about everyones opinion on what to wear, I let others decide, and could not make my own decisions, in fear of being an outcast.
Looking at myself now, I feel confident in myself. Does anyone say to me that I do not fit in something or that I should do otherwise, then it’s their opinion.
Today I talk about my feelings, and have accepted that I’m an emotional person. which was very hard for me to accept. And it feels SO nice not to be in my own head all the time.

I KNOW what I like, I KNOW what I fit in and what I feel comfortable in, and I know what I’m good at. I have amazing friends who like me for who I am, and have also found something I’ve gone up to 110%

So what I would like to say to my teenage self is: Linda, please, don’t care about what everyone else thinks! You will find friends who are like you who do not judge.  The others are not worth you. It will be better in the future, you will stop feeling confused and you will feel safe and secure in yourself. You may never be able to find yourself  100%, but see it as a fun thing and an opportunity to experiment. You will actually like it!

what would you say to your teenage self?
And if you are a teenager, how do you feel about the climate in school and among your friends?

13 Responses to “Hittar man någonsin sig själv till 100%”

  1. Jessica on

    Jag skulle verkligen vilja säga till mitt tonårs-jag att inte bry mig om vad andra tycker och köra min grej. Även att jag skulle göra allt jag vill och inte låta någon hålla mig tillbaka! Ut och res, flytta vart du vill och plugga det du är intresserad av! Ångrar så många resor jag inte gjort och försöker ta ikapp det nu.

    Reply
  2. Molkan on

    Jag måste säga att jag känner igen mig så väl i det du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit det. Det är skönt att bli äldre och känna sig trygg i sig själv. Det finns mycket jag har/inte har gjort som jag ångrar. Och detta mest pga. rädslan att inte passa in eller att inte bli inkluderad. Ibland önskar jag att jag hade varit barn lite längre. För vuxen hinner man ju vara, länge.

    Kram

    Reply
    • lindahallberg on

      Ja det finns en del man ångrar.. tänk vad najs det varit om man bara kunde levt ut under sina ungdomsår, och vara sig själv. Men vi får ta igen det nu 🙂
      kram

      Reply
  3. Sara Sundgren on

    Så sant! Jag var dock utsatt för mobbning och trakasserier i flera år bland annat på grund av hur jag klädde/sminkade mig. Men ju mer de utsatte mig för olika saker desto mer sminkade jag mig och klädde mer utmanande för att provocera och visa “att jag inte brydde mig”, trots att jag brydde mig så jävla mycket egentligen. Så jag är glad över att jag tog mig igenom det och att jag stod på mig även de gånger jag blev hemskickad gråtandes av lärare på grund av att trakasserierna mot mig blev ohållbara. Samtidigt som jag vill säga till 15-åriga mig: Det blir bättre, jag lovar!

    Reply
    • lindahallberg on

      Usch, så tråkigt <3 människor är så hemska! att man inte bara kan gå in med ett öppet sinne och lära sina barn att inte döma andra.. det är en sjuk värld vi lever i!
      Kram

      Reply
  4. Natalie on

    När jag var 12 år flyttade jag med min familj och mammas dåvarande sambo från Norr till västkusten. Jag var så grymt ensam och awkward i början. Spenderade en hel sommar ensam som barnvakt (det sög något hemskt)en började under den tiden läsa mycket tidningar och levde för MTV. Började skolan och blev mer och mer intresserad för emo stilen. Så efter 6 månader körde jag på det. Prickigt, randigt, rutigt och alla konstiga färger! Miljoner armband och taskigt smink. Den tiden var fantastiskt på många sätt, jag fick mycket nya vänner och vågade vara flummig och se utbprecis som jag ville. Oh ja folk kollade snett och i skolan ropade dem glåpord åt mig – Men det S K E T jag i!
    När jag skulle börja gymnasiet var det riktigt jobbigt. Då ville jag passa in, ville inte få sneda blickar osv. Jag mådde så himla dåligt under 1a året och det hjälpte inte att det var sjukt turbulent hemma också. Men år två och framåt blev bättre. Jag hittade tillbaka mer och mer till dem person jag helst ville vara och vid år 3 tyckte jag att jag visste precis vem jag var. Men ack så fel….
    Här är jag nu 4 år senare och jag undrar fortfarande över vem jag är ibland. Det är svårt att leva i ett samhälle som förväntar sig underverk och att man ska se ut på ett visst sätt och vada på ett visst sätt. Men jag jobbar på det varje dag och strävar efter att bli den bästa person jag kan utan att sälja mig för något jag inte är.

    Till mitt tonårs jag hade jag sagt;
    Kör på, gör vad du älskar. Du kan bli precis vad du vill bli! Och snälla, börja aldrig lyssna på andras åsikter om hur och vem du skall vara!

    Reply
  5. Nageldraken on

    Ja, jag skulle säga att man kan hitta sig själv. När jag läste det du skrev så insåg jag att jag inte längre funderar över vem jag är, vilket förmodligen är för att jag har rätt bra koll på det. Jag har i o f s alltid stuckit ut och varit lite udda, men haft vänner ändå och inte brytt mig så mycket om vad andra tycker. Att passa in har liksom inte funnits på kartan. Men främst är det så otroligt skönt att ha blivit äldre. Jag är 41 nu och jag tycker att mycket föll på plats efter 30 ungefär. Mitt liv har bara blivit bättre ju äldre jag blivit. Tonårstiden saknar jag inte ett ögonblick. Men så firade jag min 40-årsdag med att färga håret grönt och lila också (ska man göra något åldersnojigt så kan man ju lika gärna passa på att göra något kul), så jag vet inte om jag är så representativ för folk i allmänhet. 😉

    Reply
  6. ErikaM on

    Högstadiet var värst. Jag och mina vänner såg exakt likadana ut och msn vågade inte hitta något eget för att inte märka ut sig för mycket från gruppen eller råka ha något som “de populära” hade på sig. På gymnasiet var skolan stor och då syntes inte det tydligt vilka som var populära längre. Jag kunde lite mer våga ha min stil.

    Inte förrän man börjar jobba kan man ha sin egen stil.

    Reply
  7. Tina on

    Så bra inlägg! Känner igen mig i såå mycket. Skulle vlja säga till mitt tonårsjag att inte ta allt på för stort allvar, att livet är til för att levas och experimentera! Jag vet inte helker om jag någonsin kommer hitta mig själv till 100% men jag är inte längre rädd för att prova mig fram och testa nytt och det trivs jag med <3

    Reply
  8. Nathali on

    När jag gick på gymnasiet under mitt sista år, blev jag psykiskt påhoppad av både min lärare, rektor, kurator och utstött i hela klassen så ett sätt för mig att få ut känslorna var ofta genom smink – använde skarpa färger och oftast mycket, inte för att bevisa något utan för att jag gillade det. MEN även för det fick jag mycket skit och fick ta fler psykiska smällar. Vilket har gjort jag sällan vågat ta ut svängarna fullt ut gällande min stil och smink. Men nu under senaste året fick jag verkligen den pushen jag behövde och släppt på mina gränser – för att jag är min egen limit och jag kan gå bortom den, inte för att alla andra försöker trycka mig tillbaka in i “den perfekta rutan”.

    Nej till mitt tonårsjag hade jag sagt: Var stolt över den du är och ge dig aldrig för att ändra dig själv för någon annans skull.
    Instagram @nathalisbeautychannel

    Reply
  9. Amanda Andersen on

    Åh huh, detta hits home verkligen. Jag vill berömma mitt tonåriga jag, för att jag vågade. För att jag inte lyssnade, för att jag gick min egna väg, för att jag hade mina experimentella år som ett metalhead för att ett halvår senare ha rosa strumpbyxor, gul klänning och gröna skor. Bra Amanda, du vågade stå för dig själv och för vem du var!
    Så ser det inte ut idag, jag klär mig inte i det jag vill och är inte mig själv helt och hållet, för att jag inte vågar. För att jag har låtit mig påverkas av vad som är okej och inte idag. Det är en kamp varje dag att komma tillbaks till stadiet där man inte bryr sig om det, och en dag ska jag vara där!

    Reply
  10. Karin on

    Ett jätteviktigt inlägg. Tycker det var tufft när jag växte upp med mobbning och utfrysning, men skulle inte vilja gå i skolan idag då det verkar ha blivit ännu tuffare i både skola och samhälle. Jag passade aldrig in någonstans underskoltiden, det var inte alltid enkelt att vara överviktig och hitta kläder som passade det är faktiskt något som blivit bättre idag. Det går att hitta snygga kläder även om man är stor vilket är super.

    Att hitta sig själv? Jo det gör man nog till en viss del men man ändras ju hela tiden med ålder och erfarenhet. Är 40 idag och skulle inte vilja vara yngre med all den osäkerhet som man upplever under uppväxten och skoltiden. Jag trivs mycket bättre i den person jag är idag än den jag var för bara 5 år sedan. Har man tagit osäkerheten med sig in i 20-års åldern tror jag att man alltid kommer ha den till en viss liten del även om det är lättare att tysta demonerna i det egna huvudet ju äldre man blir.

    Reply

Leave a Reply

  • (will not be published)