19:01 | November 7, 2017

Tankar kring att försöka bli cruelty free

THOUGHTS ABOUT GETTING CRUELTY FREE

Allmänt,Artiklar

Halloj!
Jag har tänkt ett tag på om jag ska försöka att bli helt cruelty free här i bloggen. Det blir ju såklart då en helt del märken som försvinner. Men eftersom jag själv försöker värna om djur så mycket jag bara kan, och tycker att djurtester är bajs.  Jag vill ju promota cruelty free så är ju detta någonting som alltid ligger där bak i huvudet på mig…  Det blir ju en smalare väg att gå. Men jag tänker att på sikt kanske det blir najs att fasa ut allt icke-cruelty free smink?

Vad tycker ni?
Tycker ni det är viktigt att se så många olika märken som möjligt? att jag skriver om precis allt möjligt? Cruelty free och icke-cruelty free?
Eller tycker ni att värderingarna är viktigare?

  • Obs: Vill inte se några personangrepp i kommentarsfältet om diskussioner uppstår då jag vet att detta är ett känsligt ämne. Här pratar vi vuxet och sansat. ok?

 

ENGLISH: 
I’ve been thinking for a while if I should go totally cruelty free here on the blog. Of course,  a whole lot of brands will disappear. I really HATE animal testing. I want to promote cruelty free brands, so this is something that I always have in the back of my head … It will be a narrower way to go. But I think in the long run maybe it will be nice to phase out everything non-cruelty free.

What do you think?
Do you think it’s important to see as many different brands as possible? that I am writing about everything ? Cruelty free and non-cruelty free?
Or do you think the values are more important?

 

Note: I Do not want to see any personal attacks in the comment field if discussions occur. I know this is a sensitive topic.. ok?

15:10 | November 2, 2017

Morgonmänniska = Rätt, Kvällsmänniska = fel

morning person= Right, Evening person = Wrong

Allmänt,Artiklar

Okej.. Varning för flum, men jag och min kollega Lotta pratade om en grej i morse som vi båda suttit och funderat på åt varsitt håll..
VARFÖR är allt så styrt efter den morgonpigga personen? och VARFÖR känns det som att man anses vara en lite sämre människa om man sover längre eller behöver mer sömn? Det är liksom som att vara en morgonmänniska är RÄTT, och att vara morgontrött är FEL. Jag känner ofta att VARFÖR måste allt vara så jäkla tidigt?!
Jag, som själv är en kvällsmänniska och behöver svinmycket sömn, kan få hela dagen förstörd om jag måste gå upp för tidigt, för då kan jag inte koncentrera mig, jag är inte alls lika glad osv osv.. Det har alltid varit såhär, och även om jag försökt få så kallade “ordentliga” morgonrutiner när jag haft jobb där jag börjar tidigt så är det som att min kropp är inställd på att jag är en kvällsmänniska. Varför ska en som kvällsmänniska behöva känna sig fel?
Så.. att då anses som “lat” för att man sover längre om dagarna tycker jag är så konstigt? Är inte alla kroppar bara helt enkelt programmerade olika? Vi behöver ju sova olika mycket och olika länge för att vila hjärnan? Varför har det blivit en norm egentligen?
Varför anses det vara “finare” att gå upp tidigt och lite sämre att vara en människa som behöver sova längre?

Är du en kvällsmänniska eller morgonmänniska?

FÅ MIG ATT FÖRSTÅ DETTA

ENGLISH:
Okay .. Make me understand this

Me and my colleague Lotta talked about a thing this morning, and it’s why everything is based on beeing a morning person? and why is it considered bad to sleep longer? It’s like being a morning person is the right thing, and being a night person is WRONG.
Why must everything be so damn early all the time?
Talking about myself, my days can be ruined if I have to get up too early,  I can not concentrate, I get grumpy etc, etc. It has always been like this and even though I tried to get so-called “proper” morning routines when I have had a job with early mornings, it’s like my body is set to be a night person. 
So .. why is it considered as”lazy” because you need more sleep? Are not all bodies just simply programmed differently? everyone is different, right? Or am I wrong?
Why has it become a norm?
Why is it considered “right” to get up early and “wrong” to be a person who needs to sleep longer?

Are you an evening person or morning person?

PLEASE GIVE AN ANSWER!

21:23 | October 17, 2017

My first and worst

Allmänt,Artiklar,Uncategorized
Bilder från Google, samt från en blogg rebeccalikesnails.com
Tänkte göra en lista på lite av mina första sminkminnen medan jag sitter i bilen och åker 🙂
Har ni några såna här grejer ni kommer ihåg?
Min första sminkprodukt någonsin var: En eyeshadow quad från Isadora som var frostad med fyra blå (hittade ingen blå, så fick ta en lila på bilden ovan) nyanser, målade ända upp till ögonbrynet och tyckte det var SÅ fint. Fick absolut inte ha det i skolan.
Första Mascaran: En från Dior (tror jag), jag minns att jag och mamma köpte två för en på flyget till Kanarieöarna när jag var typ 12. Jäklar vad stolt jag var, jag slängde typ aldrig den där mascaran sen.. hade grov separationsångest från den. Även om den var slut. Sparade nog den i flera år.. Har mailat runt som en galning för att hitta denna mascara.. även till Dior, men hittar den ingenstans.. kanske inte är Dior ändå
Första hårtrenden jag anammade: Jag hade hockeyfrilla som liten, haha! Sen så klippte jag Robyn-frisyen när den började bli poppis.
Första hårfadäsen: Jag lyckades alltid sätta tuggummi i håret när jag var liten, vilket resulterade i att mamma fick klippa av kletigt hår, och så gjorde jag det igen, och igen. tror inte mamma var så glad i att jag tuggade tuggummi 🙂
Första nagellacket: Det var två stycken, ett lila och ett grönt från Wet n wild. Supertunn formula, man fick lägga typ elva lager om man ville ha nån täckning, men jag älskade dom!
Första Brun utan sol: Den hittade jag i mammas badrumsskåp (sorry mamma) kan det varit Piz Buin? som jag tyckte lät som “Pissbrun”
Första foundation: Denna “lånade” jag även också från mammas badrumsskåp, kan minnas att den kanske var från Oriflame? Alldeles för brun!
Första parfymen: DATE! Jag hade Pamela eller Robyn, kommer inte ihåg riktigt där faktiskt. Kanske till och med hade båda? Och sen så hade jag Alyssa Ashleys Musk-oil som alla tyckte doftade hotelltoalett.. alla utom jag! haha. Jag gillar fortfarande den väldigt mycket!
Första hårfärgen: Jag tonade håret typ kopparfärgat i femman, och så vet jag att jag använde röd karamellfärg för att färga håret rosa en nyårsafton, blev jävligt coolt, men det färgade av sig överallt, på allting, även ansiktet.
Jag färgade även underhåret knall-lila med färg jag köpte I Ullared vilken färgade av sig på min karatedräkt..
Första läppstiftet: Det “lånade” jag garanterat från mamma, säkert nåt brunrött från Loreal. Sen vet jag att jag fick något eget väldigt ljust frostat rosa som var SÅÅÅ parfymerat som jag vägrade inse att det efter ett par år började lukta gammalt.
Första hudvården: inte helt säker, men det måste varit clerasil, med tillhörande rosa täckstift. Jag tvättade typ inte ansiktet när jag var yngre alls.. mer än när jag duschade då
ENGLISH:

I thought it was fun to make a list of some of my first make-up memories while sitting in the car.Do you have any funny stuff that you remember in particular?

My first makeup product ever: A frosted eyeshadow quad from Isadora with four blue shades, I painted them all the way up to the eyebrow and thought it was SO nice. 

First Mascara: One from Dior (I think it was from Dior), I remember that I and Mom bought two for one on the flight to the Canary Islands when I was like 12. I was so proud and saved it for several years .. Have tried to find this mascara afterwards .. I even emailed Dior, but I havent found it .. maybe it wasn’t Dior after all..

First Hair Trend that I tried: I Had a mullet when I was little, Haha! 

First hair disaster: I always managed to put chewing gum in my hair when I was a little, which resulted in mum cutting my hair, and then I did it again and again…

First nail polish: It was actually two, one purple and one green from Wet n wild. Super thin formula, you had to apply like eleven layers if you wanted any kind of coverage, but I loved them!

First Self tanning lotion: I Found it In my moms Bathroom Cabinet (sorry mom) think it was from Piz Buin.

First foundation: This I also “borrowed” from mom..  I think it was a slightly (when I say slightly, I mean very) dark foundation from Oriflame

First perfume: DATE! I had Pamela or Robyn,  Maybe I had both? And then I had Alyssa Ashley’s Musk Oil.

First hair color: I colored my hair in a copper shade in fifth grade, and I used food coloring to dye my hair pink once 🙂 It was super cool, but everything, including my face turned pink..

First lipstick: Also probably something I borrowed from my mom..  Then I know that I got a very bright, frosted pink lipstick that was SO perfumed as I refused to realize that after a few years it started to smell old. I loved it so much

First skin care: Not completely sure, but it must have been Clearasil.. I don’t even think that I washed my face as a kid.. more than in the shower

14:30 | September 29, 2017

Hittar man någonsin sig själv till 100%

Do you ever find yourself?

Artiklar

Jag har tänkt på en sak.. och det är på det där med att hitta sig själv, gör man någonsin det?
På senare tid har jag känt att, ja, jag har nog hittat mig själv nu, för att nästa sekund känna: Har jag verkligen det?

Under högstadie- och gymnasietiden hade jag ingen aning om vem jag var.. Jag visste att jag gillade att träna, och det gjorde jag mycket.
Jag gick på fotboll, gymnastik, simning, karate, luftgevärsskytte.. you name it.. jag testade det mesta, och så gillade jag att sjunga, skriva och rita.

Men jag var liksom inte bäst på någonting, vilket gjorde att jag aldrig gick 100% in i någonting, jag gjorde allting istället. Jag hade ingen stil.
Jag ville egentligen bara  vara emo, men jag vågade inte, i rädslan av att bli av med  mina vänner eftersom jag sett att andra “emos” blev tittade på och var ofta ganska ensamma och lite utanför.. Jag var aldrig utanför, men jag var heller aldrig den populära tjejen.
Jag pratade aldrig om mina känslor, det tyckte jag var jobbigt.. Jag hade allt i huvudet istället.
Även om jag hade en fantastisk uppväxt i ett tryggt hem där jag blev uppfostrad att klara mig själv och att alltid stå på mig så var jag nog egentligen ganska vilse i mitt huvud tror jag, och SÅ mån om att passa in.

Och bara tanken på det, att ANDRA skulle få bestämma över hur jag skulle vara för att “passa in”..
Och visst, det är likadant nu, men nu skiter jag i det, vill folk inte umgås med mig pga en viss still eller intressen, då får det vara deras förlust.
Jag är så GLAD över att inte vara en osäker 16-åring längre, så GLAD över att ha kommit över mycket av mina osäkerheter, och att jag är såpass trygg i mig själv att jag kan stå på mig, och vara stolt över att inte vara på ett visst sätt, bara för att andra vill det.
Jag är genuint rädd över hur sociala medier tar över barn och ungas liv och att man måste vara perfekt hela tiden, i tron om att alla andra är det, att en måste ha de där märkeskläderna för att inte bli mobbad. Jag skulle aldrig velat vara ung idag, för jag hade garanterat fallit för allt det där, och mått skitdåligt!
Samtidigt som att jag tycker det är bra att man faktiskt kan hitta sin egna klick genom sociala medier, de som gillar samma saker som en själv gillar och som inte dömer. Det är fantastiskt!

Jag kände mig aldrig dömd när jag var yngre, men jag kände mig nästan inlåst i någonting jag inte ville vara, bara på grund av samhället. Jag minns så väl på nåt av mina skolfoton, så tog jag på mig ett par vita utsvängda jeans och en vitrosa randig pikétröja, och skämdes lite över att det var JC:s egna märke, och inte Lacoste, som alla andra hade.
Samtidigt som jag HATADE kläderna jag hade på mig.
Jag gillade maskerader, för då kunde jag klä ut mig till punkare, eller vampyr, ha svart smink, fejkpiercings och band-tisha. DÅ kände jag mig snygg!
Önskar SÅ att jag hade haft styrkan back then att sluta lyssna på alla andra, och istället lyssna på mig själv.

När jag började gå på events via bloggen så var jag också extremt osäker, för det var en helt ny värld för mig.
Jag frågade alla vad man skulle ha på sig, lät andra bestämma, kunde inte ta de besluten själv, i rädslan av att bli utstött.

Kollar jag på mig själv nu så är jag mycket längre i min egen utveckling och känner mig säker i mig själv. Jag pratar ofta om mina känslor, även om jag tycker det är lite småjobbigt ibland, jag har erkänt för mig själv att jag är en känslig människa, vilket har varit väldigt svårt för mig att erkänna.
Säger någon till mig att jag inte passar i något eller att jag borde göra på ett annat sätt, då är det deras tycke och smak.
JAG VET vad jag gillar, jag VET vad jag passar i och vad jag känner mig bekväm i, och jag vet vad jag är bra på. Jag har fantastiska vänner som tycker om mig för den jag är, och har dessutom hittat någonting jag har gått in i till 110% Jag vet faktiskt inte om jag VILL hitta mig själv till 100%

Så vad jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag är:  Linda, snälla, strunta i vad alla andra tycker! Du kommer att hitta vänner som är som dig, som inte dömer. Skit i de andra, de är inte värda dig. Det kommer bli bättre framöver, du kommer sluta känna dig förvirrad och du kommer känna dig säker och trygg i dig själv. Du kanske aldrig kommer kunna hitta dig själv till 100%, men se det som en kul grej och ett tillfälle att experimentera. Du kommer  faktiskt att gilla det! och VÅGA prata om dina känslor!

vad skulle DU säga till ditt tonårsjag?
Och till dig som är tonåring, hur känner du att klimatet i skolan och i kompisgänget är?

 

ENGLISH:I’ve been thinking .. and it’s about finding yourself, do you ever do that?
Lately, I would say I’ve found myself, but for the next second think: Have I really?

During high school I had no idea who I was .. I knew I liked to exercise, which I did a lot.
I went to soccer, gymnastics, swimming, karate, you name it .. I tried it all, and I liked singing and drawing.

But I was never THAT good at anything, which meant I never went 100% into just one thing, I did everything instead. And I had no style.
I really just wanted to be emo, but I did not dare, in fear of loosing my friends
I saw that other “emos” were looked at and were often quite lonely and a bit outside ..
I was never lonely, but I was not the popular girl either.
I never talked to anyone about how I felt.. I never talked about my feelings, I kept all to myself.

Even though I grew up safe, and my parents always told me to be able to do things myself. I was probably really lost in my head, I really wanted to fit in!

And just the thought of it, that OTHER people should decide how to “fit in” ..
And certainly, it’s the same now, but nowI don’t give a shit anymore. If people do not want to hang out with me because of a certain style or interests, it’s  their loss.
I’m so happy I’m not the insecure 16 year old me anymore, I’m so happy that I have overcome many of my insecurities and that I am confident in myself that I can be proud to be the person I want to be.
I am genuinely afraid of how social media takes over young peoples lives, and that you must be “perfect” all the time, believing that everyone else is. That one must wear super expensive brands not to be bullied.
I’m happy I’m not young today, because I’m pretty sure I had fallen for all that.

BUT, I think it’s good that you can actually find your own click through social media, those who like the same things that you like and those who does not judge. It is fantastic!

I never felt judged when I was younger, but I almost felt locked in something I didn’t want to be, just because of society. I remember in a specific school photo, so I wore a pair of white jeans and an white-pink striped shirt, and was a bit ashamed that it was from a budget brand, and not from Lacoste, as everyone else had.
At the same time I HATED the clothes I had on me.

I liked dress up parties, because then I could dress into a punk rocker, or a vampire, have black makeup, fake piercings and band t-shirts . I felt more like myself, and I felt pretty
I wish that I had the strength back then to stop listening to everyone else, and instead listen to myself.

When I started going on events via the blog, I was also extremely insecure, because it was a whole new world for me.
I asked about everyones opinion on what to wear, I let others decide, and could not make my own decisions, in fear of being an outcast.
Looking at myself now, I feel confident in myself. Does anyone say to me that I do not fit in something or that I should do otherwise, then it’s their opinion.
Today I talk about my feelings, and have accepted that I’m an emotional person. which was very hard for me to accept. And it feels SO nice not to be in my own head all the time.

I KNOW what I like, I KNOW what I fit in and what I feel comfortable in, and I know what I’m good at. I have amazing friends who like me for who I am, and have also found something I’ve gone up to 110%

So what I would like to say to my teenage self is: Linda, please, don’t care about what everyone else thinks! You will find friends who are like you who do not judge.  The others are not worth you. It will be better in the future, you will stop feeling confused and you will feel safe and secure in yourself. You may never be able to find yourself  100%, but see it as a fun thing and an opportunity to experiment. You will actually like it!

what would you say to your teenage self?
And if you are a teenager, how do you feel about the climate in school and among your friends?

21:44 | September 25, 2017

Music and feelings

Allmänt,Artiklar

Musik gör mig så jävla känslosam.. på riktigt,! Jag kan framkalla tårar, ren styrka eller en klump i magen bara jag slänger på en viss typ av låt. Jag är en text-människa och älskar att lyssna på vackra, melankoliska och poetiska texter. Och gärna med komp av gitarr/bas och trummor. Då går jag igång, känslorna bara flödar liksom.
Det är när jag lyssnar på dessa typer av låtar som jag hamnar i nån form av känslomässigt läge som gör att skaparlusten kommer fram ordentligt.
Jag har ganska bra kontakt med mina känslor överlag, men musik alltså. När ett gitarr-riff eller en bra text kombinerat med en bra röst och melodi ligger på i bakgrunden ger det mig gåshud över hela kroppen. Det är najs! Vill gärna lyssna högt och kan lyssna på samma låt om och om igen

Tips på bra band I kategorin som får mig att känna på olika sätt, det kan vara bra/melankoliskt/gråtigt/styrka.. whatever.. men ja. Ni fattar, har ni några sådana artister? och har ni några som är samma som mina?
– HIM
– Poets of the Fall
– Black stone Cherry
– Hinder
– Sixx AM
– Gotthard
– Slipknot
– Shinedown
– Hurts
– Buckcherry
– Lifehouse
– Plan Three
– Diverse klassisk pianomusik

ENGLISH: Music makes me so damn emotional .. like, for real! I can develop tears,  strength  or other feelings if I listen to certain kind of music.
I am a lyric person and love to listen to beautiful melancholic and poetic music.
And gladly with the accompaniment of guitar / bass and drums. It really gets me going..
When I listen to these types of songs I end up in some kind of emotional mode that makes me creative.
I have quite good contact with my feelings overall. When a guitar solo comes on or a good text combined with a good voice and melody lies in the background, it gives me goosebumps all over the body.  

Here are some tips on good bands that gets me in the mood .. 
Do you have any specific artists you like to get you going? 
– HIM
– Poets of the Fall
– Black stone Cherry
– Obstacles
– Sixx AM
– Gotthard
– Slip knot
– Stone Sour
– Shinedown
– hurts
– Buckcherry
– Lifehouse
– Plan Three