Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

14:30 | September 29, 2017

Hittar man någonsin sig själv till 100%

Jag har tänkt på en sak.. och det är på det där med att hitta sig själv, gör man någonsin det?
På senare tid har jag känt att, ja, jag har nog hittat mig själv nu, för att nästa sekund känna: Har jag verkligen det?

Under högstadie- och gymnasietiden hade jag ingen aning om vem jag var.. Jag visste att jag gillade att träna, och det gjorde jag mycket.
Jag gick på fotboll, gymnastik, simning, karate, luftgevärsskytte.. you name it.. jag testade det mesta, och så gillade jag att sjunga, skriva och rita.

Men jag var liksom inte bäst på någonting, vilket gjorde att jag aldrig gick 100% in i någonting, jag gjorde allting istället. Jag hade ingen stil.
Jag ville egentligen bara  vara emo, men jag vågade inte, i rädslan av att bli av med  mina vänner eftersom jag sett att andra “emos” blev tittade på och var ofta ganska ensamma och lite utanför.. Jag var aldrig utanför, men jag var heller aldrig den populära tjejen.
Jag pratade aldrig om mina känslor, det tyckte jag var jobbigt.. Jag hade allt i huvudet istället.
Även om jag hade en fantastisk uppväxt i ett tryggt hem där jag blev uppfostrad att klara mig själv och att alltid stå på mig så var jag nog egentligen ganska vilse i mitt huvud tror jag, och SÅ mån om att passa in.

Och bara tanken på det, att ANDRA skulle få bestämma över hur jag skulle vara för att “passa in”..
Och visst, det är likadant nu, men nu skiter jag i det, vill folk inte umgås med mig pga en viss still eller intressen, då får det vara deras förlust.
Jag är så GLAD över att inte vara en osäker 16-åring längre, så GLAD över att ha kommit över mycket av mina osäkerheter, och att jag är såpass trygg i mig själv att jag kan stå på mig, och vara stolt över att inte vara på ett visst sätt, bara för att andra vill det.
Jag är genuint rädd över hur sociala medier tar över barn och ungas liv och att man måste vara perfekt hela tiden, i tron om att alla andra är det, att en måste ha de där märkeskläderna för att inte bli mobbad. Jag skulle aldrig velat vara ung idag, för jag hade garanterat fallit för allt det där, och mått skitdåligt!
Samtidigt som att jag tycker det är bra att man faktiskt kan hitta sin egna klick genom sociala medier, de som gillar samma saker som en själv gillar och som inte dömer. Det är fantastiskt!

Jag kände mig aldrig dömd när jag var yngre, men jag kände mig nästan inlåst i någonting jag inte ville vara, bara på grund av samhället. Jag minns så väl på nåt av mina skolfoton, så tog jag på mig ett par vita utsvängda jeans och en vitrosa randig pikétröja, och skämdes lite över att det var JC:s egna märke, och inte Lacoste, som alla andra hade.
Samtidigt som jag HATADE kläderna jag hade på mig.
Jag gillade maskerader, för då kunde jag klä ut mig till punkare, eller vampyr, ha svart smink, fejkpiercings och band-tisha. DÅ kände jag mig snygg!
Önskar SÅ att jag hade haft styrkan back then att sluta lyssna på alla andra, och istället lyssna på mig själv.

När jag började gå på events via bloggen så var jag också extremt osäker, för det var en helt ny värld för mig.
Jag frågade alla vad man skulle ha på sig, lät andra bestämma, kunde inte ta de besluten själv, i rädslan av att bli utstött.

Kollar jag på mig själv nu så är jag mycket längre i min egen utveckling och känner mig säker i mig själv. Jag pratar ofta om mina känslor, även om jag tycker det är lite småjobbigt ibland, jag har erkänt för mig själv att jag är en känslig människa, vilket har varit väldigt svårt för mig att erkänna.
Säger någon till mig att jag inte passar i något eller att jag borde göra på ett annat sätt, då är det deras tycke och smak.
JAG VET vad jag gillar, jag VET vad jag passar i och vad jag känner mig bekväm i, och jag vet vad jag är bra på. Jag har fantastiska vänner som tycker om mig för den jag är, och har dessutom hittat någonting jag har gått in i till 110% Jag vet faktiskt inte om jag VILL hitta mig själv till 100%

Så vad jag skulle vilja säga till mitt tonårsjag är:  Linda, snälla, strunta i vad alla andra tycker! Du kommer att hitta vänner som är som dig, som inte dömer. Skit i de andra, de är inte värda dig. Det kommer bli bättre framöver, du kommer sluta känna dig förvirrad och du kommer känna dig säker och trygg i dig själv. Du kanske aldrig kommer kunna hitta dig själv till 100%, men se det som en kul grej och ett tillfälle att experimentera. Du kommer  faktiskt att gilla det! och VÅGA prata om dina känslor!

vad skulle DU säga till ditt tonårsjag?
Och till dig som är tonåring, hur känner du att klimatet i skolan och i kompisgänget är?

 

ENGLISH:I’ve been thinking .. and it’s about finding yourself, do you ever do that?
Lately, I would say I’ve found myself, but for the next second think: Have I really?

During high school I had no idea who I was .. I knew I liked to exercise, which I did a lot.
I went to soccer, gymnastics, swimming, karate, you name it .. I tried it all, and I liked singing and drawing.

But I was never THAT good at anything, which meant I never went 100% into just one thing, I did everything instead. And I had no style.
I really just wanted to be emo, but I did not dare, in fear of loosing my friends
I saw that other “emos” were looked at and were often quite lonely and a bit outside ..
I was never lonely, but I was not the popular girl either.
I never talked to anyone about how I felt.. I never talked about my feelings, I kept all to myself.

Even though I grew up safe, and my parents always told me to be able to do things myself. I was probably really lost in my head, I really wanted to fit in!

And just the thought of it, that OTHER people should decide how to “fit in” ..
And certainly, it’s the same now, but nowI don’t give a shit anymore. If people do not want to hang out with me because of a certain style or interests, it’s  their loss.
I’m so happy I’m not the insecure 16 year old me anymore, I’m so happy that I have overcome many of my insecurities and that I am confident in myself that I can be proud to be the person I want to be.
I am genuinely afraid of how social media takes over young peoples lives, and that you must be “perfect” all the time, believing that everyone else is. That one must wear super expensive brands not to be bullied.
I’m happy I’m not young today, because I’m pretty sure I had fallen for all that.

BUT, I think it’s good that you can actually find your own click through social media, those who like the same things that you like and those who does not judge. It is fantastic!

I never felt judged when I was younger, but I almost felt locked in something I didn’t want to be, just because of society. I remember in a specific school photo, so I wore a pair of white jeans and an white-pink striped shirt, and was a bit ashamed that it was from a budget brand, and not from Lacoste, as everyone else had.
At the same time I HATED the clothes I had on me.

I liked dress up parties, because then I could dress into a punk rocker, or a vampire, have black makeup, fake piercings and band t-shirts . I felt more like myself, and I felt pretty
I wish that I had the strength back then to stop listening to everyone else, and instead listen to myself.

When I started going on events via the blog, I was also extremely insecure, because it was a whole new world for me.
I asked about everyones opinion on what to wear, I let others decide, and could not make my own decisions, in fear of being an outcast.
Looking at myself now, I feel confident in myself. Does anyone say to me that I do not fit in something or that I should do otherwise, then it’s their opinion.
Today I talk about my feelings, and have accepted that I’m an emotional person. which was very hard for me to accept. And it feels SO nice not to be in my own head all the time.

I KNOW what I like, I KNOW what I fit in and what I feel comfortable in, and I know what I’m good at. I have amazing friends who like me for who I am, and have also found something I’ve gone up to 110%

So what I would like to say to my teenage self is: Linda, please, don’t care about what everyone else thinks! You will find friends who are like you who do not judge.  The others are not worth you. It will be better in the future, you will stop feeling confused and you will feel safe and secure in yourself. You may never be able to find yourself  100%, but see it as a fun thing and an opportunity to experiment. You will actually like it!

what would you say to your teenage self?
And if you are a teenager, how do you feel about the climate in school and among your friends?

13 kommentarer




Videos

Linda Hallberg at Youtube

21:44 | September 25, 2017

Music and feelings

Musik gör mig så jävla känslosam.. på riktigt,! Jag kan framkalla tårar, ren styrka eller en klump i magen bara jag slänger på en viss typ av låt. Jag är en text-människa och älskar att lyssna på vackra, melankoliska och poetiska texter. Och gärna med komp av gitarr/bas och trummor. Då går jag igång, känslorna bara flödar liksom.
Det är när jag lyssnar på dessa typer av låtar som jag hamnar i nån form av känslomässigt läge som gör att skaparlusten kommer fram ordentligt.
Jag har ganska bra kontakt med mina känslor överlag, men musik alltså. När ett gitarr-riff eller en bra text kombinerat med en bra röst och melodi ligger på i bakgrunden ger det mig gåshud över hela kroppen. Det är najs! Vill gärna lyssna högt och kan lyssna på samma låt om och om igen

Tips på bra band I kategorin som får mig att känna på olika sätt, det kan vara bra/melankoliskt/gråtigt/styrka.. whatever.. men ja. Ni fattar, har ni några sådana artister? och har ni några som är samma som mina?
– HIM
– Poets of the Fall
– Black stone Cherry
– Hinder
– Sixx AM
– Gotthard
– Slipknot
– Shinedown
– Hurts
– Buckcherry
– Lifehouse
– Plan Three
– Diverse klassisk pianomusik

ENGLISH: Music makes me so damn emotional .. like, for real! I can develop tears,  strength  or other feelings if I listen to certain kind of music.
I am a lyric person and love to listen to beautiful melancholic and poetic music.
And gladly with the accompaniment of guitar / bass and drums. It really gets me going..
When I listen to these types of songs I end up in some kind of emotional mode that makes me creative.
I have quite good contact with my feelings overall. When a guitar solo comes on or a good text combined with a good voice and melody lies in the background, it gives me goosebumps all over the body.  

Here are some tips on good bands that gets me in the mood .. 
Do you have any specific artists you like to get you going? 
– HIM
– Poets of the Fall
– Black stone Cherry
– Obstacles
– Sixx AM
– Gotthard
– Slip knot
– Stone Sour
– Shinedown
– hurts
– Buckcherry
– Lifehouse
– Plan Three

23 kommentarer




15:01 | September 21, 2017

Höstkris.. Jag behöver nåt nytt!

Alltså.. Mitt i allt kul har jag hamnat i den där klassiska höst-krisen!
Jag känner mig helt enkelt tråkig, och vill göra något nytt, med mitt utseende liksom!
Vill bara färga håret, klippa lugg, förstora läpparna, tatuera mig, köra brun utan sol, skaffa ny garderob.. ni vet, när man känner att man sett likadan ut alldeles för länge och behöver nåt nytt liksom!

Såg att Rebecka skrev om detta för några dagar sedan i Gruppen Beauty and Bullshit på Facebook, och HERRE vad jag kände igen mig i varje ord!
Detta är en känsla som kommer typ varje höst, tror det är för att det blir höst och mörkt (vilket jag iofs gillar), och ofta så blir det nån form av förändring, oftast med håret, men nu vet jag tusan inte vad jag ska göra, håret har ju lite färgförbud liksom, men det känns ändå som att håret ligger högt uppe på listan..

Får ni också höstkris? eller sommarkris? eller vad det nu är? När det bara känns som att man MÅSTE göra nåt nytt för att få lite fart på sig själv

ENGLISH: 
Right now I feel boring.. I feel that I look boring.. and that I want to do something new!
I want to dye my hair, cut bangs, put fillers in my lips, get a new tattoo, do a spray tan, get new clothes.. you know, when you feel like you’ve looked the same for ages and you need something new.

This feeling gets me every year at this time, I think it’s because it gets dark and cold (which I like..).. And often I just dye my hair in a fun color and everything is fine!
But right now I can’t really do that, so.. hmm. Don’t know what to do, I might dye my hair anyway.
Do you also have these kind of feelings? when you feel like you just HAVE to do something new?

14 kommentarer




19:35 | September 11, 2017

Låt oss prata om utmattningsdepression

Detta jag ska skriva om idag tog mig lång tid att posta, för jag har skämts, jag har liksom tryckt bort det här och förnekat för mig själv och andra.. Men varför vara tyst? Varför inte prata när man kan påverka?
Så nu tänkte jag prata, för det är så jävla dumt att inte prata om det..

Jag har som så många varit nära att hamna i en utmattningsdepression, det är nog väldigt lätt att hamna där, det tog många år för mig att acceptera att det var dit jag var påväg. Men jag tog tag i det INNAN det sket sig. Jag lyssnade på Michaela Forni när hon var med i Podden Psyket och fick nån form av uppenbarelse där..att “-SHIT, det där skulle kunna vara jag om jag fortsätter”

Med alldeles för många år av jobb som varit alldeles för roligt, för många år av dagar där jag inte velat missa en sekund av vad som händer runtomkring mig, för mycket inomliggande stress som jag knappt märkt av för att jag jämt var i farten..

Jag märkte ingenting, förrän jag började glömma saker, jag glömde svara på mina vänners sms, mail, glömde ringa folk och glömde av viktiga saker. Jag blev den där jobbiga vännen som man aldrig fick svar av..
Jag var lättirriterad och extremt trött hela tiden, fick lätt hjärtklappning osv.. Men jag körde på ändå.
För jag var gjord av stål, jag var starkast i världen.. eller? var jag det? Nä..
Ingen människa är gjord av stål, även fast en har världens roligaste jobb. Det ÄR inte creddigt att sitta där och koffeinskaka för att man måste imponera på chefen genom att jobba över.. Det biter en så jävla hårt i arslet efteråt!
Under en väldigt lång tid fick jag typ ångest av att svara nej till inbjudningar och fester, av rädslan för att de inte skulle bjuda mig igen, jag ville inte att mina vänner skulle tycka att jag var tråkig för att jag inte hängde med på allt.. Jag ville vara med på ALLT, och samtidigt jobba 12 timmar om dagen..minst. Låter det ens vettigt? kollar jag tillbaka så är det bara idiotiskt!
Det funkade i många år.. tills energin sakta men säkert tog slut, och jag längre inte kände igen mig själv.
Jag som alltid velat hänga med vänner och göra roliga saker ville helst bara sitta hemma.
Så jag tog tag i mig själv, jag insåg detta inte kunde fortsätta.

Jag började tackade nej till allt, UTAN att få dåligt samvete, för min egen skull. Jag sov, massor, för min egen skull. Jag prioriterade bort massor av saker. för MIN egen skull. Jag sa som det var till folk: Att jag kände mig stressad och att jag var tvungen att vila. Och folk förstod, jag fick aldrig de följdfrågor som jag trodde skulle komma.. Utan det som kom tillbaka var – “Ta hand om dig” och “Krya på dig”. Det var inte mer än så. Så lätt var det! För att inte bli missförstådd så är det SÅ viktigt att prata.

Jag insåg att det fan inte är värt att stressa runt bara för att “hänga med” överallt..

Folk runtomkring mig upplever mig idag mycket gladare och med mer energi igen, och det är nog lite så jag känner också. Jag är jävligt pepp på saker igen. 🙂
MEN, jag tar det lugnare nu. Och prioriterar saker på ett helt annat sätt. Även om jag har lätt för att halka dit igen ibland.
Jag behöver fortfarande mycket mer sömn än vad jag gjorde för ett par år sedan, men vet ni, det gör mig faktiskt ingenting, jag känner liksom inte att jag missar något nu. Och den känslan är MAGISK

Så är ni som jag: Kontrollfreaks som helst vill vara på alla platser samtidigt och inte vill missa en sekund. Tänk efter.
Umattningsdepression är SÅÅÅ vanligt idag, så ta det på allvar, både om det gäller dig eller en närstående. Vi har tillräckligt mycket mycket press från samhället. Så ha koll på symptom, och ta tag i det innan du dundrar rakt in i den där berömda väggen.
Och framförallt: våga prata om det! Folk kommer förstå och är de vettiga i huvet så kommer de även att underlätta för dig! Att leka stark när du är svag är inte så najs faktiskt, det är mycket najsare att må bra på riktigt!

Jag skäms iallafall inte längre!

Puss o kram

/It took me a long time to post this, because I’ve been ashamed, and denied everything .. But why be quiet? Why not talk when you can influence others? why not just break the taboo?
So, let’s talk about having a burnout

Me, as so many others, almost ended up having a burnout, it’s probably very easy to end there, it took many years for me to accept that it was where I was going. But I realized before it happened, and did something about it.

With too many years of work that’s been way to fun, too many years of days I did not want to miss a second of what’s happening around me, too much inner stress that I barely noticed because I was on the run.. always

I did not notice anything until I started to forget things, I forgot to reply to my friends texts, the mail, I forgot about important things. I became that friend that you never got a reply from ..
I was easily irritated and extremely tired all the time, easily got palpitations, etc .. But I still carried on.
Because I was made of steel, I was strongest woman in the world .. or? was I? Nah ..
No human is made of steel, even though one has the world’s funniest job. It’s not cool to sit there and be all tired an shaky because you have to impress the boss by working late.
It will bite you in the ass afterwards!
For a very long time, I got anxiety if I said no to invitations and parties, the fear of beeing a boring friend because I didn’t have energy . . I wanted to be everywhere, and at the same time work 12 hours a day. At least. Does it even make sense? NO, it’s crazy

It worked for many years .. until the energy slowly but surely ended up close to zero, and I no longer recognized myself.
I was always the one wanted to hang out with friends and do fun things, but now I just wanted to be home
I realized this could not continue.

I started to say no to everything, without having a bad conscience, I did it for ME. I slept, lots, I did it for ME..
Instead I told people that I felt stressed and that I had to rest. And people understood, I never got any weird questions about it.. Instead they understood! It was so easy!  In order not to be misunderstood, You have to talk about things, humans are not mind readers.

Today I have more energy, and I’m much happier! I can really feel a difference!
BUT, I know I have to take it more easy now, and prioritize things in a completely different way. 
I still need a lot more sleep than I did a couple of years ago, but you know, it does not matter to me, It doesn’t feel like I’m missing out things now. And that feeling is MAGIC

So if you are like me: A control freak want to be in all places at the same time and don’t want to miss a second. Think about it.
Burnouts is soooo common today, so take it seriously, whether it concerns you or someone close to you. We have enough pressure from society today. Check the symptoms, and do something about it before you run into that famous wall..
And above all: Dare talk about it! People will understand and if they care about you they will also make it easier for you! Playing strong when you are weak is not cool. 

At least, I am not ashamed anymore!

Kisses and hugs

20 kommentarer





15:02 | September 3, 2017

varför fokuserar vi på det negativa?

Jag tänkte att vi skulle prata om saker vi är bra på idag. Jag tycker att det är alldeles för mycket fokus på negativitet och prat om hur dålig man är på något, att man inte räcker till osv.
SÅ nu ska vi egoboosta oss själva och skriva ner tre saker vi tycker att vi är bra på, och sedan tre saker vi gillar hos oss själva! Så, skryt på så mycket ni kan! Säg FU till jantelagen! Jag vill ha kommentarsrekord här nu! Alla behöver boosta sig själva <3

Jag själv tycker att jag är bra på:
– Att få färg och form att se bra ut tillsammans
– Jag är skitbra på att laga kryddig mat!
– Jag är bra på att inspirera människor!

 

Saker jag gillar hos mig själv:
– Att jag är en känslomänniska, det ger mig mycket lycka i livet!
– Jag tycker att jag har fina axlar
– Att jag har lärt mig att öppna upp mig själv, och inte vara så stängd som jag var förut.

 

Det sjuka är.. att detta borde inte vara svårt egentligen, och det är det som är så fel egentligen, varför fokuserar man på det negativa och lättare hittar saker man är dålig på??.. det tog mig typ 30 minuter att komma på dessa saker..

/Let’s talk about things we are good at! I think there is far too much focus on negativity and about how bad one is, that you are not enough and so on.
So now,  let’s ego boost ourselves and write down three things we think we are good at, and then three things we like about ourselves! So, brag as much as you can! 

What I’m good at:
– To make colors and shapes look good together
– I’m good at cooking!
– I’m good at inspiring people!

 

Things I like about myself:
– Being an emotional person, it gives me a lot of happiness in life!
– I like my shoulders
– That I have learned to open up myself, I’m not as closed as I used to be

 

The weird thing is is .. that this should not be difficult , and that’s so wrong ! why do we focus on the negative and why is it easier to find things you’re bad at ??? It took me like 30 minutes to write this list..

39 kommentarer