Cookies help us give you the best experience of our site. However, you can change your cookie settings in your browser depending on your preferences. Please read more about our cookies in our Cookie Policy.

18:20 | June 4, 2018

Memories from the day of the fire

Nu såhär kvällen innan Face Awards så kommer det såklart lite tankar tillbaka från förra året, och branden som inträffade dagen innan galan.
Hade precis kommit hem från jobb i Göteborg, och tog en powernap när jag hör någon skrika för full hals: “DET BRINNER” utifrån
Jag fick panik, hade inga kläder på mig, jag såg eld flamma upp från balkongen och det vällde in rök i sovrummet. Det enda jag kunde tänka på var att få ut katterna därifrån, det slutade med att en brandman typ sliter ut mig därifrån och jag får gråtandes lämna Taro inne i lägenheten utan att egentligen få veta någonting alls..
Det var det absolut värsta jag varit med om i mitt liv och jag har så mycket nya känslor kring saker och ting sedan dess. Jag hade en rätt jobbig period där efter, mycket tankar och funderingar kring hur skört livet är.
Jag får bland annat hjärtklappning så fort jag känner minsta tillstymmelse till röklukt. Jag får jättesvårt att sova när jag tänker tillbaka på branden och vad som kunde hänt eftersom vi faktiskt inte hade någon brandvarnare pga att vi tagit ut batterierna eftersom den alltid började pipa när vi lagade mat.. usch. fan folk.. TÄNK ALDRIG SÅ!
Jag är mycket mer tacksam för små saker nu, så tacksam över livet, mina katter, och tacksam över att våra grannar kunnat flytta tillbaka. Deras lägenhet var helt totalförstörd.
Sedan blev ju Taro ganska personlighetsförändrad efter branden också, rädd för allt, vilket var väldigt jobbigt för oss, men det känns som att han är påväg tillbaka till sitt gamla jag igen <3 snutten.

Byggnadsställningen utanför lägenheten, brännmärkena i altanen och sprickan i fönstret påminner mig om branden varje dag. Men jag tror ändå att det är bra på ett sätt, för jag gillar inte att fly från saker.
Jag hoppas aldrig att detta ska behöva hända någon.. fy fan vad det har satt sig i mitt huvud.

Vill ni läsa mitt inlägg från förra året så finns det HÄR

ENGLISH:
The evening before Face Awards, and thoughts are coming back from last year, and the fire that occurred the day before the gala.
Just got home from work in Gothenburg, and took a power nap when I hear someone screaming “THERE’S A FIRE” from outside
I panicked, was only in my underwear, I saw flames coming up from the balcony and it poured smoke into the bedroom. All I could think of was to get the cats out of there, it ended up with a firefighter threw me out of my apartment, crying because Taro was still inside the apartment somewhere.
It was the absolute worst thing I’ve ever experienced in my life and I have so much new feelings about things. I had a very hard time after that, many thoughts and about how fragile we are.
My heart is punding if I feel the smell of smoke somewhere. I can’t sleep if I happen to think about the fire and what could actually had happened because we had no fire alarm. (we took out the batteries because it always started to beep when we cooked food.. jeez, ALWAYS PUT THE BATTERIES INSIDE)
I am much more grateful for the small things now, so grateful for life, my cats, and grateful that our neighbors could move back again just a couple of weeks ago. Their apartment was completely destroyed.
Taro was so changed after the fire, afraid of everything, which was very hard for us, but it feels like he’s getting back on track slowly.

The scaffolding outside the apartment, the burn marks in the balcony and the crack in the window reminds me of the fire every day. But I think it’s good in a way, because I don’t like to run from things.

 

4 kommentarer



14:20 | May 27, 2018

Can we talk about performance anxiety?

Jag har varit befriad ifrån psykisk ohälsa i största delen av mitt liv och är inte en speciellt ångestig person av mig, vilket är ett fantastiskt privilegie jag haft.
Ja, jag har bränt ut mig och på det sättet känt ångest, press och extrem stress. Men det under en väldigt kort del av mitt liv om man jämför sig med många andra som lever med ångest och psykisk ohälsa hela tiden.
Någonting jag dock ALLTID har lidit av är prestationsångest.
Prestationsångesten kan slå till överallt..i skolan, kring ens utseende, ens förhållande, jobb.. Ni vet när tanken “Jag kunde gjort bättre” “tänk om de tror….”
Jag har alltid känt att jag måste vara bäst i saker jag gett mig in på och har otroligt höga krav på mig själv vilket gör att jag ofta känner stress, blir väldigt nervös, osäker och mår dåligt över saker där jag känner att jag inte kan prestera 100%
Prestationen över att jag tror att andra tänker att jag ska vara på ett speciellt sätt, och så lever jag kanske inte upp till deras förväntningar, är skitjobbigt.

Ja. Jag lider av duktig-flicka-syndromet, och har alltid velat vara alla till lags och velat göra allt till 120% för att göra alla nöjda och glada. Kan jag inte göra det så kommer den där känslan i kroppen, och jag struntar nästan hellre i det, än att göra det hälften så bra än vad jag tänkt från början.
Jag tror det grundar sig i att jag som liten aldrig kände att jag var riktigt bäst på någonting, jag var bra på många saker, men aldrig bäst. Och jag ville nog så gärna vara bäst på någonting. Det kändes som att alla hade så lätt för allt, medan jag fick kämpa som ett as för att komma upp till samma nivå..
Idag så slår det mig att.. De andra kanske kämpade precis lika hårt, och trodde JAG hade lätt för saker? vem vet? För det pratades aldrig om prestationsångest och stress när jag gick i skolan. 

Jag har egentligen aldrig sett detta som ett problem, tills jag faktiskt förstod att det faktiskt har blivit ett problem som orsakat en del helt onödig stress för mig.
VARFÖR har en så höga krav på sig själv egentligen?
Det är helt omöjligt att göra alla glada, det är än mer omöjligt att prestera till 120% överallt, hela tiden.

Jag tror aldrig att jag kommer bli av med min prestationsångest helt och hållet, jag jobbar på den, och tror att den till viss del är bra, precis som att lite stress är bra för att prestera. Jag tror faktiskt att en kan bli kompis med sin prestationsångest om en bara kan hantera den. Till viss del. Men vi måste prata om det!

En stor skillnad i min prestationsångest är att jag kan prata om det nu, inom LH så är vi extremt öppna kring hur vi mår och stöttar varandra för att jobba mot en bättre arbetsmiljö just när det gäller stress och prestation i ett litet företag som vårat. Och jag älskar den öppenhet vi har inom företaget! Så borde det vara överallt!
Jag har valt att vara öppen med min stress och prestationsångest nu, för jag vägrar se det som tabu. Detta har gjort det lättare för andra att vara öppna med sina problem, och prata om det, vilket gör att vi kan hjälpa varandra, stötta och prata öppet i företaget hur vi ska göra saker och ting bättre.
För jag vet att detta är ett stort problem för många människor, och orsakar SÅ mycket onödig psykisk ohälsa.

Lider du av prestationsångest? Skriv gärna till mig, eller sätt dig och prata med någon du litar på.
Har du tips på hur en blir av med sin prestationsångest? Ge oss dina tips!
Och så tycker jag ni ska lyssna på Ångestpoddens senaste avsnitt om just prestationsångest HÄR

 

ENGLISH:

I have been free from mental illness in my life and am not really an anxiety person, which is a fantastic privilege I’ve had.
Yes, I have been burned out and in that way felt anxiety, pressure and extreme stress. But for a very short part of my life if you compare with others who live with anxiety and mental illness all the time.
One thing I’ve always suffered from, is performance anxiety.
The performance anxiety can come any time, anywhere .. in school, around one’s appearance, relationships, work .. 
I have always felt that I have to perform 100% and have incredibly high demands on myself, which makes me feel stressed and nervous when I THINK that I don’t live up to peoples expectations

Yes. I’m suffering from the good-girl syndrome, and I’ve always wanted make everyone happy and satisfied.
I think that is grounded in when I was little, I was never the best in anything, I was good at many things, but never the best.
I really wanted to become the best!  It felt like everyone was so easy for everyone, while I had to fight to get up to the same level ..
Today, I thought about it .. The others might struggle just as hard, and maybe thought I was the one that thought everything was easy? who knows? Because no one ever talked about performance anxiety and stress when I went to school.

I have never really seen this as a problem until I realized that it has actually become a problem that caused unnecessary stress to me.
WHY do we have such high demands on ourselves?
It’s absolutely impossible to make everyone happy, it’s even more impossible to perform 120% everywhere, all the time.

I  think I’ll never get rid of my performance anxiety, I’m working on it, and in small amounts, I think it’s a good thing, just like some stress is good for performing. 

A big difference in my performance anxiety is that I can talk about it now, within LH, we are extremely open on how we feel and support each other to work towards a better work environment in a small company like ours. And I love the openness we have in the company! It should be like that everywhere!
I have chosen to be open with my stress and performance anxiety now, because I refuse to see it as a taboo. This has made it easier for others to be open with their problems, and talk about it, which means we can help each other, support and talk openly in the company how to do things better.
Because I know this is a big problem for many people, and causes so mych unnecessary mental illness among people.

Do you suffer from performance anxiety? Please write to me or talk to someone you trust.
Do you have tips on how to get rid of performance anxiety? Give us your tips!
And so I think you should listen to the Swedish podcast Ångestpodden and their latest episode about performance anxiety HERE

10 kommentarer



19:20 | May 22, 2018

Can we talk about values and makeup?

Vart ska en egentligen sätta sina värderingar när det gäller smink? Även om jag verkligen inte vill att smink ska vara politiskt, så är det det..
Så vad “ska” en supporta och inte?

Jag har ju det senaste året gått mer och mer mot en typ helt cruelty free blogg. Vilket för mig känns rätt. Samtidigt som jag valt att bojkotta Jeffree Star (som är cruelty free och faktiskt har jävligt bra produkter) pga rasistiska uttalanden, droger och allmänt knasiga värderingar jag tycker hen har.
Jättar som Huda Beauty ger tips på hur man bleker vaginan (vilket är rätt sunkigt)..

Jag tycker detta är så himla himla svårt!

Vilka är dina absolut viktigaste värderingar när du köper smink? Att det är billigt? Att det är inkluderande? Att det är cruelty free? Ekologiskt? Att det är Veganskt? Ägarens värderingar? eller vart företagen producerar sina produkter för att se till att arbetarna har fair löner?

Jag vill jättegärna veta vad ni tycker i frågan!
Och vi pratar som vuxna människor i kommentarsfältet, det är helt okej att inte hålla med varandra. <3

 

ENGLISH:

Where should we put our values in makeup? Even if I really don’t want makeup to be political, it is political
So what should we support and not?

I have gone more and more towards a totally cruelty free blog. Which feels right for me. While I chose to boycott Jeffree Star (which is cruelty free and actually has really good products) due to racist statements, drugs and generally weird values..
Giants like Huda Beauty give tips on how to bleach the vagina (which is quite weird) ..

I think this is so hard!

What do you value the most ​​when you buy makeup? That it’s cheap? That it’s inclusive? That it’s cruelty free? Organic? That it is Vegan? Owner’s values? or where companies produce their products to ensure that workers have fair salaries?

I really want to know what you think about this!
And we speak like grown-ups in the commentary field

28 kommentarer



14:30 | May 18, 2018

“Weird” beauty things we like

Okej.. jag tänkte att vi skulle prata om “konstiga” saker vi gillar när det gäller beauty, sådant som enligt normen klassas som “fel” eller “fult”, och som det känns som att du är den enda i världen som tycker är snyggt.

Vi börjar med mina topp tre:

  1. Jag tycker det är as-snyggt med mörka ringar under ögonen! Alltså typ sexigt, på riktigt, och älskar att detta blev ett ämne i Beauty and Bullshit på Facebook. SÅ kul att det var så många som faktiskt också gillar det, och faktiskt embracear sina mörka ringar. Jag tror mest jag gillar det också för att jag själv inte har några, men jag använder aldrig concealer under ögonen och avskyr att vara ljus där. Jag använder hellre mörka skuggor för att framhäva det mörka litegrann.
  2. Spindelbensfransar. Jag TOK-ÄLSKAR ihopklumpade och separerade fransar, ju mer desto bättre typ. Gillar verkligen inte när fransar är för jämna och perfekta.
  3. Creasad ögonskugga. Förr tyckte jag att creasad ögonskugga var det fulaste som fanns, men nu tycker jag det är så snyggt! Att man med stolthet kan rocka “I don’t give a fuck-looken” liksom

Vad har ni för grejer?’

 

ENGLISH:

Okay .. I thought we would talk about “weird” things we like when it comes to beauty, which according to the norm is classed as “wrong” or “ugly” and it feels like you are the only one in the world who likes it.

We start with my top three:

  • I LOVE dark circles under the eyes! I find it sexy for real, and II  love that this became a topic in Beauty and Bullshit on Facebook. So fun that there are so many who actually like it too, and that people embrace their dark circles.
    I think I like it aslo because I do not have any, but I never use concealer under my eyes. I would rather use dark shadows to highlight the dark color  a bit.
  • Spider lashes. I LOVE slightly clumpy and separated fringes, the more the better. Do not really like when the lashes are too even and perfect.
  • Creased eye shadow. In the past, I thought that creased eye shadow was the ugliest thing that existed, but now I think it’s so nice! wear your creased eyeshadow with pride and rock that”I do not give a fuck-look” 

Do you have such things you like?

11 kommentarer




19:30 | May 17, 2018

Can we talk about children and makeup

En sak jag funderar på, som jag jättegärna vill diskutera med er (jag har även tagit upp det här förut), är hur makeup kryper ner i åldrarna allt mer, att barn sminkar sig för att “bli snygga” till vardags..
När jag var liten så målade jag mig i ansiktet om jag skulle på maskerad eller spela teater, det fanns inte en chans i världen att jag ens tänkte på att sminka mig till skolan tex. jag kammade väl håret på sin höjd.

Å ena sidan är det helt fantastiskt att fler och fler bryter normer i tidig ålder och att barn/ungdomar av alla kön sminkar sig numera, och att de för budskapet framåt att det är okej att alla ska få sminka sig.
MEN jag känner ändå att jag är kluven i ämnet. För mig hör barn och smink inte riktigt ihop. Barn ska inte behöva känna press på att “göra sig snygga” innan skolan och sminka sig bara för att känna att de ska passa in.
Nu går vi ju in i tider där det faktiskt är mer accepterat att barn sminkar sig. De flesta 10-åringar vet mer än mig om alla trender som råder på youtube.. Jag lärde mig vad en concealer var när jag var 18 liksom…

Hur pratar ni med era barn om smink?
När är okej att börja sminka sig “på riktigt”?
Hur var det när ni själva var små?
Ni som har barn, uppmuntrar ni dem att leka med smink hemma? eller hur gör ni?

Jag vill veta allt hörrni!

ENGLISH:

One thing I’m thinking about, and that I really want to discuss with you (I’ve talked about this before), is how makeup keeps go down in the ages, that children put make up on “to look nice” everyday.
When I was a little, I painted my face only if I was going to a masquerade or play theater, there was no chance in the world that I even thought of putting on makeup before school..

On one hand, it is absolutely amazing that more and more people break the standard norm and that children / young people of all gender now use make up and that they are using social media to spread the message that it is okay for everyone to use makeup
BUT, I still feel a bit confused. To me, children and makeup does not makes sense. Children should not feel the pressure to put makeup on before school because of standards.
We are facing times where it is actually more accepted that children do make up. Most 10 year olds know more than me about all the trends on youtube .. I  was 18 when I found out what a concealer was.

How do you talk to your children about makeup?
When is it okay to start using makeup?
How was it when you were little?
If you have children, do you encourage them to play with make-up at home? or how are you doing?

I want to know  everything!

22 kommentarer